Festivalbaksmälla
Så här är det alltid. Förra lördagen var jag nere i Tyskland och tillsammans med 65 000 andra hårdrockare såg jag bland annat Nightwish göra sin bästa spelning för året. Det var helt jävla magiskt. Två dagarn innan såg jag Iron Maiden med samma förutsättningar. En dag innan gjorde Opeth årets näst bästa spelning. Det var en bra festival med så grymma band med så bra spelningar att man lätt förtränger tältmissären.
Men man kommer, som alltid, snabbt tillbaka till verkligheten.
Idag var jag inte i tyskland, såg inte nightwish och hade inte sällskap av 65 000 andra hårdrockare. Jag var på Folkets Park i Sundsvall, såg Takida och publiksiffran var knappast 65 000. Kontraster. Visserligen har jag varit med om större kontraster, men det slutar aldrig att skaka om.
Recension av Takida kommer i tidningen på måndag, Backyard Babies imorgon. Takida är alltid lite läskigt att recensera, fansen tenderar att vara lite rabiata. Blir det riktigt illa får jag gömma mig i skräckkällaren några månader. Men så illa bör det inte bli. Visserligen kallar jag genren för tonårsrumsgrinrock och det kanske inte alla tycker är snällt. Men sådan musik behövs det också. Ibland. För det är verkligen det jag kopplar Takida till. Hur en tonårstjej slänger igen dörren, slänger sig på sängen (som är bäddad och med nallenbjörnar som sitter i hörnet) och drar på Takida på högsta volym samtidigt som hon snyftar ner hela örngottet över en taskig kille/en taskig skolfröken/en taskig förälder. Och sådan musik behövs också, ibland. Kanske inte för en 23-årig, lätt cynisk hårdrockstant som undertecknad. Men ändå.
Men man kommer, som alltid, snabbt tillbaka till verkligheten.
Idag var jag inte i tyskland, såg inte nightwish och hade inte sällskap av 65 000 andra hårdrockare. Jag var på Folkets Park i Sundsvall, såg Takida och publiksiffran var knappast 65 000. Kontraster. Visserligen har jag varit med om större kontraster, men det slutar aldrig att skaka om.
Recension av Takida kommer i tidningen på måndag, Backyard Babies imorgon. Takida är alltid lite läskigt att recensera, fansen tenderar att vara lite rabiata. Blir det riktigt illa får jag gömma mig i skräckkällaren några månader. Men så illa bör det inte bli. Visserligen kallar jag genren för tonårsrumsgrinrock och det kanske inte alla tycker är snällt. Men sådan musik behövs det också. Ibland. För det är verkligen det jag kopplar Takida till. Hur en tonårstjej slänger igen dörren, slänger sig på sängen (som är bäddad och med nallenbjörnar som sitter i hörnet) och drar på Takida på högsta volym samtidigt som hon snyftar ner hela örngottet över en taskig kille/en taskig skolfröken/en taskig förälder. Och sådan musik behövs också, ibland. Kanske inte för en 23-årig, lätt cynisk hårdrockstant som undertecknad. Men ändå.
Kommentarer
Trackback
