Halkigt värre
Inte nog med vurpan i lördags, när jag och Johan försökte ta oss nerför en rekordhal Erstagata var det snudd på farsvarning. Vi halkade runt, gjorde piruetter och föll in i varandras armar för att försöka hålla oss på benen. Som en komisk scen i en stumfilm, fattades bara hysteriskt pianoklink och succén hade varit given. Men vi ramlade i alla fall inte, även om det var väldigt, väldigt nära väldigt, väldigt många gånger.
Combaten ikväll var för övrigt överraskande. Hade absolut 0 energi innan och var supernära att ställa in. Men släpade mig till gymmet och körde på någon överväxel jag inte visste fanns. Förvånande, men såklart jätteroligt. Nu laddar jag lite batterier inför innebandyträningen som för en gångs skull har blivit framflyttad istället för att börja mitt i natten.
Läggan var fin, fortfarande. Nu får vi ha lite familjeöverläggning med en sväng bank och en sväng förhandling. Men den skulle kunna bli superduperfin. Och läget är utmärkt.
Combaten ikväll var för övrigt överraskande. Hade absolut 0 energi innan och var supernära att ställa in. Men släpade mig till gymmet och körde på någon överväxel jag inte visste fanns. Förvånande, men såklart jätteroligt. Nu laddar jag lite batterier inför innebandyträningen som för en gångs skull har blivit framflyttad istället för att börja mitt i natten.
Läggan var fin, fortfarande. Nu får vi ha lite familjeöverläggning med en sväng bank och en sväng förhandling. Men den skulle kunna bli superduperfin. Och läget är utmärkt.
Kommentarer
Trackback
