Osthyvelelände
(latbloggat och saxat från min Gameplayer-blogg, men med tanke på att osthyvelfobin hindrade mig från att attackera julosten ikväll tycker jag att eventuella upprepningar är välbefogade)
Ibland är jag klantig. Ganska ofta är jag klantig i köket. Som när jag skulle baka muffins och tappade ena plåten på golvet, den andra i ugnen och slängde i vredesmod den sista degen i soptunnan. Eller den gången jag skulle skära skivor av julskinkan men formade snarare stora skinkklumpar av vedklyvkaraktär. Jag har även en tendens att skada mig i köket. Försöker skylla det på extrem styrka, men om sanningen ska fram är det nog klantighet före hulkighet som är förklaringen till blodvitet. Framförallt har jag två nemesisföremål i köket som ständigt är en livsfara.
Först och främst har vi rivjärnet. Rivjärnet från helvetet. Det finns en fantastiskt god efterrätt som heter Gino och i korta drag innebär färsk frukt på ett ugnsfat med riven vitchoklad som man kör i ugnen och äter med glass till. Supergott, även om det i mitt fall gärna blir ett extra järntillskott. Vet inte hur många gånger jag rivit chokladen, kapat en fingerdel och rivit resten med en kökshandduk knyten runt ena handen. För efterrätten ska ju naturligtvis bli klar, skam den som ger sig.
Rivjärnet är med andra ord en ständig fara, men en fara som börjat få konkurrens nu i december. Och konkurrensen kommer från osthyvel. Eller snarare osthyvelhelvetet. Jag gillar ost. Otroligt mycket. Och såklart skulle vi ha en fin, röd, rund julost i kylen hela december. En sån som är lite hårdare än andra ostar, men oj så god. Men det börjar sådär. När jag ska inledningshyvla bort det röda och det hårda under det röda åker en bit tumme med. Ovansidan av tummen, precis där den böjs vilket naturligtvis blir ännu mer opraktiskt då såret gick upp ungefär hela tiden. Med vansinnesblod som följd.
Men. Det var ingenting. För det blev en uppföljare i och med The Revenge of the Osthyvel. Häromdagen blev jag lite småsugen på ostmackor och skulle hyvla mig några skivor att ha på gott tunnbröd. Det första såret var läkt och allt var frid och fröjd. Tills jag tar i för kung och fosterland, glider av osten och rakt in i tummens undersida. Djupt är bara förnamnet, blodet pulserar ut och jag börjar nästan känna mig svimfärdig. Kökshanduk, sporttejp och näsdukar blir botemedlet tills sambon kommer hem med plåster. Men trots att det nu var några dagar sedan har det inte blivit bra. Varje gång jag har bytt plåster har såret gått upp igen, det svider och värker samt gör mig lite spelhandikappad. Vill inte börja med Killzone 2 innan jag har en fullt fungerande tumme.
Sammanfattning: Akta er för osthyvlar kids. Det kan verka som om slaktaryxan är kökets farligaste redskap, men som en ninja lurar hyveln i det dolda och passar på att attackera vid första bästa tillfälle.
Ibland är jag klantig. Ganska ofta är jag klantig i köket. Som när jag skulle baka muffins och tappade ena plåten på golvet, den andra i ugnen och slängde i vredesmod den sista degen i soptunnan. Eller den gången jag skulle skära skivor av julskinkan men formade snarare stora skinkklumpar av vedklyvkaraktär. Jag har även en tendens att skada mig i köket. Försöker skylla det på extrem styrka, men om sanningen ska fram är det nog klantighet före hulkighet som är förklaringen till blodvitet. Framförallt har jag två nemesisföremål i köket som ständigt är en livsfara.
Först och främst har vi rivjärnet. Rivjärnet från helvetet. Det finns en fantastiskt god efterrätt som heter Gino och i korta drag innebär färsk frukt på ett ugnsfat med riven vitchoklad som man kör i ugnen och äter med glass till. Supergott, även om det i mitt fall gärna blir ett extra järntillskott. Vet inte hur många gånger jag rivit chokladen, kapat en fingerdel och rivit resten med en kökshandduk knyten runt ena handen. För efterrätten ska ju naturligtvis bli klar, skam den som ger sig.
Rivjärnet är med andra ord en ständig fara, men en fara som börjat få konkurrens nu i december. Och konkurrensen kommer från osthyvel. Eller snarare osthyvelhelvetet. Jag gillar ost. Otroligt mycket. Och såklart skulle vi ha en fin, röd, rund julost i kylen hela december. En sån som är lite hårdare än andra ostar, men oj så god. Men det börjar sådär. När jag ska inledningshyvla bort det röda och det hårda under det röda åker en bit tumme med. Ovansidan av tummen, precis där den böjs vilket naturligtvis blir ännu mer opraktiskt då såret gick upp ungefär hela tiden. Med vansinnesblod som följd.
Men. Det var ingenting. För det blev en uppföljare i och med The Revenge of the Osthyvel. Häromdagen blev jag lite småsugen på ostmackor och skulle hyvla mig några skivor att ha på gott tunnbröd. Det första såret var läkt och allt var frid och fröjd. Tills jag tar i för kung och fosterland, glider av osten och rakt in i tummens undersida. Djupt är bara förnamnet, blodet pulserar ut och jag börjar nästan känna mig svimfärdig. Kökshanduk, sporttejp och näsdukar blir botemedlet tills sambon kommer hem med plåster. Men trots att det nu var några dagar sedan har det inte blivit bra. Varje gång jag har bytt plåster har såret gått upp igen, det svider och värker samt gör mig lite spelhandikappad. Vill inte börja med Killzone 2 innan jag har en fullt fungerande tumme.
Sammanfattning: Akta er för osthyvlar kids. Det kan verka som om slaktaryxan är kökets farligaste redskap, men som en ninja lurar hyveln i det dolda och passar på att attackera vid första bästa tillfälle.
Kommentarer
Postat av: Stefan
Det finns ju skärskyddshandskar i både kevlar och ringbrynjematerial. Kanske borde skaffa en sån? :)
Trackback
