Så Hård, så mjuk

Här hade jag egentligen tänkt skriva ett tramsigt inlägg om luddhögen under mig på combaten tidigare idag. Kom sent och hann inte byta från de nya mjukisbyxorna till ett par vanliga. Men de var rätt tunna så förutom viss risk för svettning körde jag ändå. Och upptäckte strax att det runt mig bildats en hög av ludd. Det fullkomligt rasade ur byxorna och innan jag lyckats stoppa det (ungefär halvvägs in i passet) fanns tillräckligt med ludd för att använda som underlag under styrkan. Typ. Hur som helst är luddbyxorna the old numera. Istället dominerar helvetesknät dagens händelselista.

Trots att jag spelat innebandy i många år är jag lyckligt fri från skador. Visst, jag har haft lite vadproblem och fått en smäll nu och då, men antalet träningar och matcher jag tvingats avbryta är lätträknade. Influensan under Påsksmällen, det stenhårda skottet på knät och krocken med Linda (som antagligen ledde vidare till nackspärren från helvetet) är de enda jag kommer på nu. Men listan har utökats. Under dagens första DM-match gjorde jag någonting, vet inte vad det var men det kändes som om knät slog ihop. Tänkte inte mer på det utan fortsatte matchen eftersom det inte var så mycket kvar. Under uppvärmingen inför nästa match började det värka, men det var överkomligt och vi var kort på folk så jag körde ändå. Ungefär tio in smäller det igen och jag hoppar av plan. Förvarnar coachen som säger att jag ska testa ett byte till. Bytet kommer, jag reser mig upp och kliver in på plan. Helvetessmärta igen så jag kliver av.

Och nu sitter jag här hemma med ett helvetesknä av modell värre, stundtals hugger det till som satan och jag kan knappt gå. Måste dock ner på Pipeline för att recensera lite hårdrock, men det är ju nedförsbacke i alla fall. Matchen imorgon känns som en utopi och om det inte minskat i smärta (iof har jag sökt kemisk hjälp via ipren) måste jag nog kolla upp det snarast. Fan fan fan.