Så Hård, så mjuk

Saker är lite bättre idag. Inte knät dock, men det hade jag inte förväntat mig heller. Men jag är i alla fall inbjuden till min tredje fräsiga kändisfest nere i huvudstaden. Den här gången heter spelet som släpps Guitar Hero III och som den rockstjärna jag är kommer jag naturligtvis att åka ner :) Har även beställt både Prison Break s. 2 och Lost s.3 idag samt spenderat en hel del tid med mina tv-spel, inte minst med Simpsons-spelet som har schysst handling men crap spelmekanik. Plus klarat Portal igen. För tredje gången. Så ja, jag ska väl sluta klaga. För stunden i alla fall.

Ja. Jag vet. Jag hatar egentligen allt som har med ordvitsar att göra. Resultatet av ett adjektiv som efternamn och alla tillhörande skämt (Höhö Sofia, heter din pappa Sten eller..STEN HÅRD!!! Höhöhö).

Men. Jag kan inte låta bli.

Hade som bekant tid hos sjukgymnasten idag för att se vad som står på med knät. Men tiden blev inställd. Sjukgymnasten var nämligen sjuk. Och /gymnast. Eller nä, det vet jag ju inte alls (jag vet inte ens om han var sjuk, de sa bara att han inte kunde komma till jobbet idag och det räckte för att trigga igång de dåliga vitsarna).

Så nu sitter jag här och fortsätter att sura. Får se när jag kan få en tid istället, gärna så fort som möjligt eftersom jag redan missat 3 av 5 seriematcher so far. Vilket känns ännu mer surt när de två jag spelat tydligt visat att bra kondition och starka muskler är rätt nyttiga på innebandyplanen. Har dessutom aldrig spelat med så här mycket bra folk tidigare och således har det aldrig förr varit lika roligt som nu. Uddamålsförlusterna till trots. Att jag sedan lärt mig att skjuta i mål istället för utanför/stolpe/ribba/backens lår är naturligtvis också en fördel. Därför känns det extra surt att vara borta.

Får trösta mig med tv-spel och språkstudier idag. Borde egentligen vara mer av det senare, men känner jag mig (och systern som kommer hit för att höstlova) blir det mer av det förstnämnda.

När jag flyttade in i min lägenhet förra julen var en av planerna att affischerna ovanför soffan skulle bytas ut en gång i halvåret för att på ett enkelt och smidigt sätt skapa variation i rummet.

Om jag ska vara ärlig har det varit lite si och så med den biten. För det första blev jag alldeles förälskad i Edward Scissorhands/Fear and loathing och hade helt enkelt inte hjärta att byta ut dem. Och för det andra; det är ta mig fan ett heltidjobb att få upp ramarna och få ihop ramarna samtidigt som planschen ska sitta rakt.

Så jag har struntat i det. Tills nu. Snart firar jag ett år i lägenheten och ville ha lite variation. Bänkade mig framför Discshop och provade ut olika kombinationer en hel kväll. För det är flera faktorer att tänka på. Först och främst måste man kunna stå för filmen. Den ska vara minst 4/5 på den egna betygskalan, annars får det vara, oavsett hur snyggt det än skulle vara. För det andra måste det naturligtvis vara en snygg affisch, gärna av ovanligare modell. Och för det tredje bör den passa in färgmässigt. Lättare sagt än gjort, men till slut bestämde jag mig för två (som dessutom passar bra ihop, en viktig aspekt). Moulin Rouge (den till höger) kom för någon vecka sedan och Sin City (den vänstra) kom idag. Nu är båda på plats och jag är mer än nöjd. Förutom att det livar upp den vita väggen symboliserar det både min hårda och min mjuka sida. Plus att det är grymma filmer, såklart. 5/5.

Bäst av allt? Tja, det är nog det nu dröjer ett år innan det är dags att byta igen. Som sagt, det är knappast så lätt som man kan tro.

Alltså, jag avskyr verkligen härnösand. Skolan, staden, vädret. Allt är uselt och Härnösand känns lite som norrlands Silent Hill. Blö. Men som Janne sa en gång, kan säkert beror på att jag förknippar staden med lååååånga skoldagar och tentor. Eventuellt.

Idag har vi gått igenom ungefär 100 språk. Nästan. Åtminstone norska, danska, färöiska, finska, islänska, samiska, grönlänska. Inte så mycket som har satt sig. Annat än att islänskan är ganska intressant eftersom de verkligen inte vill ha några låneord (språklig purism heter det på finspråk) och istället hittar på en massa själv. Finurligt, men tja, jobbigt.

Förutom den långa dagen fortsätter knäfan att spöka och det var plågsamt att inte kunna vara med på varken combat eller innebandy idag. Men jag tvångsvilar till onsdag och ser vad sjukgymnasten säger. Match på söndag, men jag är pessimistisk eftersom ingenting just nu talar för att det inte kommer resultera i samma knäsmärtor som under gårdagen. Urk. Alternativet blir att göra en Planet Terror (en film jag inte sett än eftersom den inte går upp i kuksundsvall, men jag har blindbokat den på Discshop eftersom jag har svårt att tänka mig annat än att den kommer regera) och kapa benet, men istället för automatvapen sätter jag dit innebandyklubban istället. Jo. Det blir nog bra.

Så, just nu är jag mest trött och sur, försöker maratontitta på House, men jag har inte riktigt kommit in i serien än. Tycker avsnitten är lite för lika (mystiskt fall, cyniska kommentarer från house, felaktiga diagonser, uteslutningsmetoden för att komma på vilken diagnos det är, "this kid/girl/woman/dog will die if we don´t fix it!", bla bla bla", till slut blir dock allt bra ändå. I veckan får jag dock presentkort på Ginza och frångår den egna "bara cd-skivor sofia!"-regeln för att shoppa Prison Break 2 och Lost 3 istället. Trots att jag inte borde eftersom jag har tenta nästa fredag och borde jobba vidare med de nordiska språken istället. Vilket knappast är lika underhållande.

Enda bra är att jag, om jag har tur, får ta recensionen av Gardell på torsdag. Det skulle göra mig till en mycket glad Sofia. En mycket glad Sofia med knäont och dvdboxberoende det vill säga.

Okej, det svider jävligt mycket med storförluster också. Men frågan är om inte uddamålsjävlarna är värst. I alla fall i matcher där man har allt spelövertag samtidigt som bolluslingen inte vill trilla in.

Mötte Stjärtsjö idag. Eller ja, de heter ju egentligen Hertsjö, men det är same same. De har i princip två bra spelare, en målis och en målskytt. Målskytten hinner göra 0-2 innan vi kommer på hur vi ska stoppa henne. Samtidigt plockar målvakten alla bollar som om de vore äpplen. Till råga på allt blir jag utvisad för hårt spel utan att knappt ha rört en motståndare. Jag kan ju inte rå för att de är huvudet kortare och fem år yngre, men vunna närkamper för min del blir lätt frislag mot mig. Hur som helst. Vi spelar upp oss och kvitterar till 2-2. Har massivt tryck, men i slutet av matchen får de två riktiga skitmål. Vi släpper målskytten och det råkar bli 2-4. Med två minuter kvar tar vi ut målvakten för att satsa allt framåt. Med 18 sekunder kvar gör jag 3-4, men närmare än så kom vi aldrig. Surt som satan.

Som om inte förlusten vore nog tyckte även knähelvetet att 3*20 minuters innebandy var lite för slitsamt. Så nu gör det riktigt ont på precis samma sätt igen. Men istället för att sura och hoppas att det går över tog jag bilen ner till gymmet och bokade tid med sjukgymnast. Det lär säkert bli bättre tills dess, men samtidigt fungerar det naturligtvis inte att ha apont i ett knä så fort man spelat innebandy. Så jag får se vad han säger. Det som är märkligt är emellertid att body combat (med hopp och maxning, det enda jag struntar i är de maniska sluthoppen på Maiden-låten och ev. side kicks med hopp på höger ben) fungerar utmärkt. Körde igår och körde ordentligt, möjligtivs lite öm efter men inte speciellt farligt. Det är tusen gånger värre just nu, vilket antagligen beror på att det är betydligt fler snabba vändningar, hastiga rörelser och kroppskontakt i innebandy. Men det ska ju å andra sidan ett knä tåla. Tycker man.

Är det sant? En bild där Kefka ser ut som annat än en levande snöboll/marshmallow? Jo visst är det så. Ska ha skräckfilmskväll med väninnorna så då plockar Keffi fram tigergapet. Va? Nä. Det är inte en gäspning. Inte alls. Han är farlig. Jag lovar.

Vissa kritiker (läs: lillasyster) tycker det är rätt motsägelsefullt att jag 1; klagar på dåliga bloggar och 2; klagar på att dåliga bloggare har många bloggar. Detta eftersom jag 1; mest bloggar trams själv och 2; är delaktig på många bloggar.

Och visst kan jag förstå kritiken, men här kommer en förklaring. Eller en oumbärlig länksamling om man så vill.

soffipro.blogg.se  - Min alldeles privata tramsblogg helt utan inriktning eller fokus. En sandlåda helt enkelt (och min favorit)

blogg.expressen.se/cityspel - Spelbloggen över alla. Här bloggar jag med Marcus och Daniel om spel, spel och spel. Här får man inte heller vara minsta lilla ironisk eller skämtsam. Tv-spel är allvarliga grejer nämligen.

http://www.st.nu/blogg/nojesbloggen/ - Nöjesbloggen tillsammans med resten av ST-gänget. Här får man betalt för att blogga.

http://gameplayer.se/blogg.php?user_id=388#main - Också en privatblogg och egentligen hade jag enbart bloggat där om det inte vore för att den är så jobbig att länka till. Plus att min mamma läser den. Där bloggar jag mest om Kefka, min katt.

Hmm...när man spaltar upp det sådär fattas nästan bara en bild- och diktblogg också. Och lite hemmamålade paintbilder. (vill ni förstå vad jag pratar om och ha länk till bloggarna - maila/kommentera/msn:a så fixar jag det)

Att det sedan är lite tramsig nivå på inläggen, tja, så är det ibland. Tramsig måste man få vara när man har ett så ansvarsfyllt jobb och plugg som mitt. Jag menar, idag har jag först läst ut min norska barnbok för att sedan spela två spel till Nintendo DS. Och lite senare ikväll ska jag iväg och recensera musik nere på Red Rock. Det är hårt att vara Sofia ibland.

Kollar in mina vänners status på Facebook. Ser seriöst ut när det står så här:

"...is working on a presentation of my TMS data for the neurocognition of language group."

"...is studerar 1600-talets maktstrukturer."

Vad har jag gjort i veckan? Tja, mest läst barnböcker. Först plöjde jag Pippi Longstrompe på bokmål och nu läser jag en nynorsk bok som handlar om Verldens mest forelskelsa par och tja, handlar om två personer (Bidger och Esmiluni) som är världens mest förälskade par och ska vara med i världsmästerskapen i förälskelse. De pratar egentligen aldrig om någonting annat än om hur förälskade de är och titt som tätt blåser de "kärleksvindar" i varandras öron. Som en extra tvist finns ytterligare en man, Bjorn Disel, som äger bensinmacken och också är förälskad i Esmiluni. Mycket spännande intrig där, men det verkar ju onekligen rätt blekt i sammanhanget.

Lite oväntat filmval ikväll när jag och systern gick på bio. Eller ja, med tanke på att det är min musikalfjant till syster som fick välja film den här gången är det kanske inte så oväntat. Vi såg Hairspray och trots enorm speptism från min sida var den ändå värd pengarna. 3/5 Kefkor blir betyget. Roligast (eller snarare mest märkligt) var paret framför mig som inte bara dansade under filmens lopp utan även tog en svängom utanför bion efter att filmen var slut. De blev väl smittade av filmen. Tur det inte var Kill Bill eller någon annan actionrulle säger jag. Hade kunnat göra ont.

Har naturligtvis även snart varvat Portal en tredje gång. Var tvungen att visa syrran och vi har bara den avslutande delen kvar. Den bästa. Och dagens favoritcitat från Portal blir:

"It made shoes for orphans"

(när man förstör en "egenskapsdel" av slutbossen och slutbossen försöker få oss att tro att hon inte är påverkad av skadorna)

...kolla in den här demonstrationsvideon

Egentligen är det här inte bloggen för Tv-spel. Det sköter jag på Citys officiella spelblogg. Men det här spelet måste alla spela. Och då menar jag inte alla gamers utan verkligen alla. Lillasyster vicky, när du kommer hit nästa gång ska vi lira. Eller åtminstone ska jag spela och alla andra betrakta den bästa datorkaraktären sen datorn i 2001.

En del av den fantastiska monologen

""There was even going to be a party for you. A big party that all your friends were invited to.

I invited your best friend the companion cube. Of course, he couldn't come because you murdered him.

All your other friends couldn't come either because you don't have any other friends. Because of how unlikable you are."

Kanske svårt att se den ur sitt sammanhang, men det är verkligen ett fantastiskt spel handlingsmässigt. Magiskt. Och jag vill redan spela om det.

Gud så fint det låter. Språkkontinium. Vi snackade en hel del om det under den senaste inneveckan när delkursen Nordiska Språk introducerades. Det innebär helt enkelt att man, som en del av ett språkkontinium, kan förstå varandra och prata på sitt eget språk när man träffas. Som en enda stor, vacker, världsfamilj. Fast i ärlighetens namn fungerar det ju så där, när jag åker båt mellan danmark och sverige eller tyskland och danmark fattar jag aldrig ett ord av brölspråket danska. Hur mycket jag än försöker går det inte att uppfatta orden som annat än redlöst sluddrande och jag har börjat ge upp. Hur som helst har jag idag, istället för att vara duktig och sköta mina studier, jobbat lite med speladministration och tagit del av ett språkkontinium där! Ubi Soft sitter i Danmark och när jag pratar med pölsemann...nä, pr-människan från danmark, via mail gör vi det på svenska och danska. Och båda förstår! Så fint! Nu ska jag ta tag i de nordiska barnböckerna, inspirerad av mailframgångarna :)

Slölördagen följs upp av latsöndag. Har varit sjukt ineffektiv idag, trots att jag haft roliga saker att skriva om. Var iväg på Kristet Utseendes videoinspelning vilket var mycket spännande. Mer om det i ST i morgon. Det man kan konstatera dock är att jag verkligen suger på att intervjua barn. Har hänt någon gång tidigare och jag vet inte hur man får de små liven att säga annat än "vet inte". Tacka vet jag rockstjärnor eller spelutvecklare som kan tala ut ordentligt. Kanske ska man ha med en tolk när man pratar med barn, som kan översätta de vuxna frågorna till barnspråk? Fortsättning följer.

Kollade även på innebandyn idag. Som bekant vilade jag knät och med facit i hand är det nog rätt klokt. Tog nämligen ett snabbt steg i sidled när jag gick hem (för att undvika krock med en kvinna som svängde runt hörnet) och på en gång högg det till. Inte lika mycket naturligtvis, men tillräckligt för att göra apont. Testat knät ordentligt imorgon och ser hur det känns då, men jag känner mig inte helt trygg. Kunde dock varit värre, en av skatarna som skulle vara med i kristets video ramlade och bröt benet igår. Lagom roligt, men efter att ha kollat in skatefolket åka på nära håll är jag imponerad över att de faktiskt vågar åka överhuvudtaget. Tyckte det var läskigt att stå några meter bort.

Inte någon speciellt fartfylld lördag det här. Jobb, jobb och lite mer jobb. Kollar på Musikbyrån Live just nu, Sahara Hotnights lirar. Får mig att tänka på regn. Dels ett regnigt Hultsfred där jag såg dem först (vet dock inte om det regnade när Sahara spelade, men kallt var det antagligen i alla fall) plus spelningen på Gatufesten då det verkligen hällregnade och Sahara inte fick börja spela innan alla paraplyer var nerfällda. Sen sprutade även vakterna vatten på folk i publiken. Som om det var någon som var torr ändå.

Anyway, läser att Dumbledore är gay vilket tja, känns lite som en efterhandskonstruktion eller nått. Hade väl varit en sak om han faktiskt haft en lika skäggig man i böckerna, nu är det mer någonting JK kommit på för att vara politiskt korrekt. Spelar i och för sig ingen roll, böckerna är ju hysteriskt bra ändå och häromdagen såg jag ett spel med en "psyko lesbian sniper" som karaktär och där är han ju inte riktigt än.

Ingen innebandy blir det förresten i morgon. Var beredd att spela, men ett tajt tidsschema i kombination med ett otestat knä gör att jag vilar istället. Ska iväg och bevaka The Kristet Utseendes videoinspelning vilket säkert blir roligt. Knät är hur som helst betydligt bättre, men småvärker lite och att kliva in till 200% på en matchsituation utan att ha testat på "innebandypåfrestningar" tidigare känns lite dumt. Vila är tråkigt, men klokt. Och jag är ju klok.

Nä, nu ska jag sluta tramsblogga, det sköter ju andra så bra som möjligt. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tillbaka efter en snabbvisit i Skövde. Någon detaljerad reseskildring blir det inte eftersom a; en annan (lite sämre, men mycket roligare) blogg redan fyllt kvoten och b; en annan (lite sämre, men mycket roligare) blogg visat att det är totalt ointressant att höra allt om korta små resor. Så jag skiter i det och konstaterar istället arg att katteländet bitit av sin andra mobilladdarsladd. Just den sladden verkar vara något av en favorit. Inte bra eller roligt, speciellt inte eftersom batteriet i min mobil är riktigt lågt just nu.

Testar att leka lite med ny teknik så här på fredagkvällen. Spelfredag heter programet som vi (bland annat) spelade in i Skövde och är lite mer lättsamt spelsnack. Tydligen fungerar det inte att bädda in gps mediaspelare så ni för nöja er med en länk istället: http://gameplayer.se/videoplayer.php?video=8141

(vad jag har hört får man dumblogga utan substans när katten fyller år. Så länge man inte kompletterar med en dålig pekoraldikt. Och det gör jag ju inte)

Tisdagen har varit en bra dag. Förutom spel på posten (bland annat Folklore till PS3), kursböcker som inte verkar aptråkiga (barnböcker på norska och danska) och vissa framsteg i inlämningsuppgiften av dialektanalysen har knät blivit oväntat mycket bättre. Det är förvisso fortfarande ganska stumt och stelt, men de två gånger jag gått upp och ner för trapporna i huset har det inte ens varit i närheten av att göra lika ont som tidigare dagar. Vilket då har inneburit att jag knappt tagit mig upp eller ner. Tänker försöka testa knät lugnt och försiktigt imorgon, minsta känning och jag kliver av för att springa till sjukgymnasten och boka tid, men om det fungerar bra blir det inte helt otänkbart med innebandymatch på söndag. Vilket naturligtvis skulle vara helt fantastiskt. Men som sagt, vi får se hur det känns imorgon, men fortsätter det i den här riktningen finns hopp om framtiden.

Annars då? Tja, katten fyller 1 år i morgon, på torsdag åker jag till Skövde för att spela in tv och mycket rullar åt rätt håll. De nya gardinerna har gjort susen i sovrummet och kontorsplatsen känns betydligt mer inbjudande än tidigare. Nu ska jag bara skriva lite mer om blekingemålet och dess diftonger innan jag lagar en omelett samt sticker och kollar in en kompis nya lägenhet. Så, jag ska inte klaga på ett tag nu. Det är ju nämligen inte ens kallt ute. Helt galet. Men bra.

Eller nja, så extremt är det kanske inte att byta gardiner i sovrummet/kontoret, men effekten blir stor ändå. Till skillnad från andra bloggar så tycker jag kanske inte riktigt att den optimala inredningstekniken är att måla både sovrum och hyllor i rosa. Men så är ju jag en konservativ hårdrockare också. Hur som helst ser det ut så här, och jag är rätt nöjd, även om jag nu behöver skaffa en taklampa i sovrummet eftersom det blir lite mörkt pga gardinerna.

http://aftonbladet.se/nyheter/article919257.ab

Haha, snubblade över den här länken nyss och det verkar onkekligen som personerna i texten mediatränats ordentligt.

(nej, förlåt, ironin på Internet är ju död och ersatt av dåliga bloggar. Jag menar naturligtivs att de inte alls mediatränats)

Åke vet hur han tacklar media:

"

Men du har ju skrivit under det här protokollet?

? Det vet jag inte. Då har du en ickeofficiell handling, säger Åke Wahlin och slänger sen på luren."

Slänga på luren när man pratar med telefonförsäljare? Jupp. Slänga på luren när man pratar med frågvisa journalister? Nej. Lätt att blanda ihop.

Fast det är ändå ingenting mot det här:

"

När Aftonbladet frågar Karin Påhlsson närmare om turerna kring det hela, blir hon närmast hotfull:

? Tänker du slå upp det här i Aftonbladet. Då ska jag hemsöka dig när jag dör."

Haha. Ord och inga visor. Dessutom är hot i det verkliga livet passé. Spökhot is the shit. Åtalbart?

 

 

Min katt har en rolig egenskap. Eller ja, han har rätt många, men en av dem är hans grej med att han bär in sina leksaker i duschen. Vilket innebär att jag varje gång innan en dusch först måste rensa på bollar, hårsnoddar och annat trams han placerat där. Till saken hör även att Kefka har två favoritleksaker, först och främt bögkaninen (en rosa kanin han lekt med i evigheter men som under några veckor varit borttappat och jag trodde han glömt bort den eller kommit över den) samt bögflodhästen (en rosa flodhäst från IKEA som han lekt mer och mer med efter att kaninen försvunnit). En gemensam nämnare är att båda djuren är lätta att bära, men som sagt så har bögkaninen inte synts till på säkert en månad. Förrän nu.

Bilden visar vad duschen visade mig nyss. Kefka har inte bara letat rätt på bögkaninen utan även placerat honom i duschen tillsammans med bögflodhästen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, skratta för att det är en hysteriskt rolig situation eller gråta för att jag knappt kan gå. Tror jag gör båda.

Testar att blogga från mobilen. Är på pipeline och kollar på hårdrock samt förbannar knät. Blir ingen match för mig imorgon så när jag kommer hem ska jag trösta mig med öl, popcorn och dåliga bloggar. Iof har det här inlägget samma klass som de bloggar jag skrattar åt, men ändå - det är ju en demonstration av ny teknik!

Här hade jag egentligen tänkt skriva ett tramsigt inlägg om luddhögen under mig på combaten tidigare idag. Kom sent och hann inte byta från de nya mjukisbyxorna till ett par vanliga. Men de var rätt tunna så förutom viss risk för svettning körde jag ändå. Och upptäckte strax att det runt mig bildats en hög av ludd. Det fullkomligt rasade ur byxorna och innan jag lyckats stoppa det (ungefär halvvägs in i passet) fanns tillräckligt med ludd för att använda som underlag under styrkan. Typ. Hur som helst är luddbyxorna the old numera. Istället dominerar helvetesknät dagens händelselista.

Trots att jag spelat innebandy i många år är jag lyckligt fri från skador. Visst, jag har haft lite vadproblem och fått en smäll nu och då, men antalet träningar och matcher jag tvingats avbryta är lätträknade. Influensan under Påsksmällen, det stenhårda skottet på knät och krocken med Linda (som antagligen ledde vidare till nackspärren från helvetet) är de enda jag kommer på nu. Men listan har utökats. Under dagens första DM-match gjorde jag någonting, vet inte vad det var men det kändes som om knät slog ihop. Tänkte inte mer på det utan fortsatte matchen eftersom det inte var så mycket kvar. Under uppvärmingen inför nästa match började det värka, men det var överkomligt och vi var kort på folk så jag körde ändå. Ungefär tio in smäller det igen och jag hoppar av plan. Förvarnar coachen som säger att jag ska testa ett byte till. Bytet kommer, jag reser mig upp och kliver in på plan. Helvetessmärta igen så jag kliver av.

Och nu sitter jag här hemma med ett helvetesknä av modell värre, stundtals hugger det till som satan och jag kan knappt gå. Måste dock ner på Pipeline för att recensera lite hårdrock, men det är ju nedförsbacke i alla fall. Matchen imorgon känns som en utopi och om det inte minskat i smärta (iof har jag sökt kemisk hjälp via ipren) måste jag nog kolla upp det snarast. Fan fan fan.

(kommentarer om att 10.00 inte är morgon undanbedes, det är det visst!)

Jag hatar att spela tidiga innebandymatcher. Förra veckans 19.30 var kanske lite i senaste laget, men rent fysiskt och psykiskt fungerar jag betydligt bättre den tiden än nu. Nu sitter jag mest som en dum zombie framför datorn och förstår inte hur jag ska kunna göra någonting vettigt på planen. Och om det är någotning jag hatar mer än morgonmatcher är det morgonmatcher som man måste gå till på sporthallen i sex minusgrader. Vilket innebär att jag måste ta på mig mina långkalsonger under mjukisbyxorna.

Mina långkalsonger är inte fina. Inte ens nästan. Snarare är det bland det fulaste som finns. De är aptajta och vita så när jag drar på dem ser jag ut som en ballerina på en freakshow. Det känns sådär. Men hellre det än att frysa ihjäl. Tror jag, men det är ungefär likvärdigt.

Drömde förresten om innebandy inatt. Först att jag upptäckte ett stort, djupt köttsår på vaden (man såg både ben och muskler) som jag inte sett tidigare. Fick ställa in matchen "Hej Håkan, jag har upptäckt ett stort köttsår på vaden, ska nog kolla upp det." Har verklighetsinspekterat nu på morgonen och andas ut, inget köttsår. Drömde även att jag försov mig till matchen, men inte heller det stämde. Jag har iof snoozat i 40 minuter, men här är jag - pigg som en...zombie?

Vädret är mystiskt nuförtiden. Fick ett sms från Robert tidigare. Han bor i Luleå, men årets först snö ser han i Stockholm där han är just nu via skola. Samtidigt förberedde jag mig för en cykeltur hem till föräldrarna för att laga lite mat åt mig och syrran. Cykla snabbt säger Vicky eftersom hon hört att det ska bli snö. Och mycket riktigt, fem minuter efter att jag med trötta ben stapplat in i radhuset börjar snön falla. Vilket betyder att jag tar bilen till gymmet senare. Egentligen borde jag kanske öva på språkhistoriska böjningar istället för biceps, men jag har kommit till ett dödläge. Huvudet säger stopp och jag får inte in en enda liten språkhistorisk term till. Nu får det bära eller brista. Aldrig förr har jag pluggat lika mycket till en tenta och aldrig förr har jag varit så osäker. Uschkurs. Jag längtar efter nästa. Då blir det norska och danska isället. Kempegott.

Idag gjorde min katt mig glad. Och det var inte för att han, för en gångs skull, INTE väckte mig klockan sex på morgonen eller som i förrgår spydde i vardagsrummet runt fyrasnåret. Det var istället andra saker som han imponerade med. Jag har nämligen varit orolig för två saker. Dels hans hysteriskt dåliga stavning som nästan är i klass med de dåliga bloggarna jag slaviskt följer, arhglibandfkaiotb  och liknande är det enda han lyckats skriva so far och naturligtvis svider det i svensklärarhjärtat. Det andra jag har varit orolig för är hans lite mesiga personlighet. Dante gillade hårdrock och våld, Kefka föredrar Tommy Nilsson och mys. Inte alls bra. Men jag tror jag kan andas ut på båda fronter numera. Han skrev nämligen sitt första ord idag på MSN. Och jag citerar:

"ölllllll"

Jag blir så stolt. Det finns nog en liten hårdrocksgen i honom trots allt.

En av fördelarna med att ha en katt som inte säger mer än "Mjaaauu" i olika former, är att man får lite fria händer att forma deras personligheter. Eller rättare sagt får man fria händer att uppfatta saker de gör på ett litet kreativt sätt. Att min katt är en riktig mes råder det knappast något tvivel om. Eller att han, med kulorna i behåll, antaligen skulle föredra pojkkatter före flickkatter. Sakta men säkert har vi även kommit fram till att han gillar Tommy Nilsson och i synnerhet hans floppande Melodifestivalbidrag Jag tror på människan (Kefka viftade med tassarna i luften just då). Men vi har även konstaterat andra saker. Som när jag och syrran såg Amelie från Montmarte och det börjar närma sig slutet, man vet fortfarande inte om de ska få varandra och plötsligt ser jag att Kefka har lagt tassen i syrrans hand.

Jag: Haha, är det läskigt Kefka?
Kefka (med en röst som låter märkligt lik syrrans): Nej, men olycklig kärlek är det värsta jag vet!

Sen dess har det hängt kvar. Plus att han fått mer åsikter. När jag diskuterade sexism i spel förra veckan och sökte stöd fick jag det naturligtvis från min katt. "Sofia, förutom olycklig kärlek och Tommy Nilssons fiasko i melodifestivalen är sexism på internet det värsta jag vet!".

Igår avslutade jag dagen med lite Sex and the City på Macbooken. Avsnittet var det då Big och Carrie gör slut för andra gången eftersom han ska åka till paris. Kefka ligger och vilar större delen av tiden, men just när det på allvar börjar ta slut mellan Big och Carrie reser han sig och börjar resolut gå över tangentbordet, allt för att hindra den olyckliga kärleken.

Vadå? Om jag inte är som jag ska eller om jag lägger in för mycket tolkningar i min katts beteende? Nä, inte en chans ;)

Kommer på mig själv med att jag inte gjort någonting annat än gnällt sedan i lördags. Först gnällt över att jag klev snett, sen gnällt över huvudvärk, sen gnällt på ömmande muskler efter innebandyn och nu tänkte jag gnälla lite mer. Innebandyträning igår och förutom mycket trötta ben (dock inte på combaten, men det beror nog på att det inte är samma typ av rörelser som på innebandyn och eftersom det var innebandy som tröttat ut mig var det inte så konstigt att det var den typen av muskler som var trötta. Eller nått. Hur som helst blev det knappast bättre av att jag fick en innebandyklubba rakt på låret. Nej, inte en innebandyboll. En klubba, stenhårt. Och ja, hårdare människor än jag har gråtit för mindre. Så idag är jag om möjligt ännu ömmare och ännu stelare. Vilket i kombination med språkhistorian får mig att lätt förväxlas med en 85 årig gammal tant.

Kanske lika bra att gnälla lite mer när man ändå är i farten, var till tandläkaren tidigare idag för att fixa lite försäkringssaker i samband med min avbitna tand. För er som inte hängt med, dagarna mellan Sweden Rock och Hultan bet jag av en framtand när jag åt en nektarin (85 årig gammal tant var ordet) och fick kasta mig till tandläkaren. Eftersom det berodde på en gammal skada har jag papper från försäkringsbolaget på att de betalar allt tills jag fyller 25. Så då tyckte tandläkaren att det vore bäst att utnyttja försäkringen till fullo och vill således sätta in en porslinskrona istället. Och det blir väl bra, när det nu blir. Men, jag är lite rädd. Egentligen har jag ingen tandläkarfobi, men när jag fixade samma tandfan tidigare tog jag inte bedövning. Visste att ingreppet skulle gå fort och eftersom jag hade tusen saker inplanerade samt fick ta en tid inklämd mellan några andra patienter (tror det var just när de väntade på att deras bedövning skulle verka) ville jag inte vara jobbig. Och visst, det tog inte lång tid, men satan i helvete vad ont det gjorde. Hon måste ha slipat rakt på nervtråden för att fästa plastbiten och återigen, hårdare människor än jag har gråtit för mindre. Men jag överlevde den pärsen, men tänker knappast köra bedövningslöst igen. Så nästa gång blir det "in i dimman" eller "bedöva mig med allt jag har så jag inte har någon känsel resten av dagen".

Fast tänk om jag inte hinner säga det. Tänk om tandläkaren kommer ihåg "Just ja, sist hade hon ju ingen bedövning och det här verkar ju vara en hård tjej. Sofia Hård. Höhö" och innan jag hunnit pipa "Jag hatar ordvitsar om mitt namn" och "In i dimman" har jag munnen full av tandläkarprylar och får bara fram ett "bedöönkbakrebrebklanrbare" som missuppfattas som ett hårdrocksbröl istället för en stilla vädjan om smärtlindring. Men ja, det går nog bra. Får vi hoppas i alla fall.

Internettrender är som det mesta ständigt varierande och just nu har en annan sida av bloggandet fångat mitt och vänkretsens intresse.

De dåliga bloggarna. Bloggarna som uppdateras frekvent, men med ett så ointressant innehåll att klockorna stannar. Det kan vara en rad om vad man gjorde idag eller någonting annat som internetläsare sällan bryr sig om. Men en dålig blogg ska inte bara ha dåligt innehåll utan den ska även vara präglad av ful design och dålig svenska för att riktigt fastna på rss-listorna. Och när den väl har letat sig in där är cirkeln igång, man tipsar vännerna som håller koll på den mystiska bloggaren eller bloggerskan  och diskuterar det mer än Schulman. På många sätt påminner de dåliga, fula, bloggarna om nittiotaletd dåliga, fula, personliga hemsidor. De som gjordes för att testa tekniken snarare än att förändra världen. Bäst blir det såklart om de dåliga bloggarna har en lika dålig hemsida som komplement, då blir det nästan för underhållande.

Några länkar tänker jag dock inte bjuda på eftersom jag är en god och snäll människa som inte vill andra illa. Eller hur det nu var (dvs. fråga mig på msn).

När man sedan har de dåliga bloggarna under kontroll (inte sällan kan upptäckten av en ny dålig blogg fungera som ett helt nav för att upptäcka nya usla bloggar via kommentarerna) släpper lite av prestationsångesten för att skriva egna blogginlägg. Det ska mycket till för att det blir sämre och om det mot förmodan skulle bli det kan man trösta sig med att man alltid är trendig i alla fall.

Eftersom jag somnade pensionärstidigt (ca 23) igår efter den totala innebandyurladdningen vaknade jag runt 8 idag. Plockade ihop en god frukost och bänkade mig framför tv:n och råkade zappa förbi tv4:s trisskrap. Vilket påminde mig om en sak. Min. beloppet på trisskrap är ju 50.000 och man är således garanterad det när man drar på sig de finaste av kläder för att skrapa den största av lotter. Bostavligt talat alltså, tv4:s lott är ju gigantiskt. Hur som helst blir naturligtvis alla besvikna när de skrapar fram 50.000, inte för att det är lite pengar, men man visste ju redan på förhand att det skulle bli det och har man chansen att plocka 5 mille istället är besvikelsen rätt logisk. Men det säger man naturligtvis inte i direktsänd tv så istället låter det så här

"....och där har du den tredje på 50.000 kronor, grattis!"
"Åh, så roligt, tack tack"

Osv. med vissa variationer där den gemensamma nämnaren är att man döljer "besvikelsen" och fejkar att man inte alls önskat sig mer pengar. Hur som helst, en dag såg jag en kvinna som glömde bort att fejka så istället lät det så här:

"...då ska vi se....50.000 kronor blev det, stort grattis!"
"Va!? 50.000 bara.....eller fan, vad bra menar jag såklart!"

Hahaha, låter ju girigt, men jag tycker ändå det är upplyftande med någon som vågar vara uppriktig. Även om det såklart blev extra komiskt när hon kom på sig själv.

Det spelar ingen roll hur mycket jag gillar gruppträning och gymkonceptet i allmänhet, för oavsett hur bra man än kan känna det efter ett pass är det aldrig likvärdigt med det en extrem tävlingsmänniska kan känna efter en match. Som man vunnit naturligtvis, motsatsen är inte alls lika roligt. Kom just hem från seriepremiären, vi mötte Söderhamn och det var till en början spännande.

Söderhamn gjorde 1-0, men det hann knappt gå en minut innan vi kvitterade. Sen gjorde Söderhamn 2-1 och det blev periodvila. I andra kvitterade vi igen samt utökade till 3-2 (assist fröken Hård). Efter det blev det 4-2 och sen drogs rullgardinen ner för Söderhamnarna. Slutresultatet 8-2 speglar matchresultatet och det enda jag är lite ledsen över är att det inte blev något mål för min del. Närmast var träffen i stolpens insida när det var ca en minut kvar. Det sved lite, men vinsten är naturligtvis det som räknas. Fick även nya "kompisar" i Söderhamn när jag konsekvent använde varje kilo och varje centimeter för att skymma deras målvakt. De blev lite less efter ett tag om man säger så ;)

Nu mat, jobb och sömn. Sen en tentaplugg/träningsdag och någonting säger mig att jag kommer vara på spelhumör. Plus öva på att sikta, inte bara skjuta hårt.

Igår soffpotatis - idag hurtbulle. Har bilspel, basketspel och fotbollsspel att recensera plus krönikor och annat slackerjob jag skjutit upp för länge. Frågan är dock hur mycket vettigt som blir gjort med tanke på att det är seriepremiär ikväll. Innebandy är sporten och jag är taggad till tänderna. Vi skulle egentligen ha spelat förra helgen, men eftersom övergångsreglerna i västernorrlands damtrea är lika hårda som i Serie A blev jag spelklar först på söndagen. Vilket dock egentligen inte spelade någon roll eftersom ingen i det andra laget var spelklar och således fick de skjuta fram matchen. Ord och inga visor i innebandysverige alltså. Så då spenderade jag förra helgen med mumier och trevligt sällskap i Stockholm istället, men nu är det varken eller som erbjuds.

19.30 på Höglunda smäller det och matchrapportering kommer naturligtvis upp på bloggen senare.

Jag gillar att inreda och försöker så gott det lilla studielånet räcker fixa fint här hemma. Svart/vitt är favoritfärgerna och jag försöker hålla det rätt stilrent. Men jag har ett problem. Eller snarare: ett djur.

Inte för att Kefka inte passar in, gud nej. Snarare är han en perfekt inredningsdetalj som matchar det mesta. Men hans klätterträd däremot (syns på bilden) är ett sorgebarn. Jag vill inte ha fula bruna tassmönster och smutsgul plysch, det är inte bara fult utan även hopplöst att få in. Gjorde en liten ommöblering nyss och även om det fortfarande blev bättre sticker det fula mönstret ut. Och jag förstår verkligen inte varför man prompt behöver klä in alla djursaker i tassavtryck.

Är det för att djuret ska fatta att det är dens saker?
Är det för att folk ska fatta att man har ett djur hemma? (vilket de egentligen borde förstå när de ser det faktiskta djuret)
Är det för att djurmänniskor konsekvent har dålig smak?

Jag vet inte. Bästa vore naturligtvis om man kunde vara så vass och klä om styggelsen i något svart tyg eller liknande. Men jag har varken tid eller kunskap. Så jag försöker dölja med några dödskallekuddar istället vilket går sådär.

Vissa saker är bara roliga halv två på natten, andra är så komiska att man skulle kunna skriva en bok om det. När vi var på O´learys igår träffade min väninna Frida en gammal bekant som hon pratade med. "Du ser ut som en kombination av  sångerskan i Sahara Hotnights och....Marit Paulsen!" utbrast killen till Frida. Visserligen rättade han sig sekunden senare "Neeeej, Marit Bergman menade jag såklart!" men skadan var redan skedd. Hahahaha, jag skrattar fortfarande.

Känner mig som en femåring i väntan på julafton. Tittar frekvent på klockan och konstaterar att tiden står still. 55 minuter kvar till Pizzatajm. Vilket således startar bakfyllans andra fas, den med film, pizza och godis. För att se en film nu (och dra ut på tiden till pizzan - otänkbart) känns ju fel. Bakfyllefilm kräver sina attribut. Frågan är ju dock vad som ska ses.

En långvarig förlovning? Verkar lite för djup
Pans Labyrinth? Lite för obehaglig, men jävligt bra
A Tale of Two Sisters? Nä. Det vågar jag inte
Den gröna milen? För lång
Mageln? För...b-filmsdålig
300? Magruteorgie är i och för sig aldrig fel, men jag har sett den ganska många gånger
Lemony Snicket och syskonen baudelairs olycksaliga äventyr? Hmm. Varför inte?

Egentligen borde jag dock spela, skriva och plugga. Fast av erfarenhet vet jag att skrivande är svårt dagen efter. Vilket ofta blir ett problem i mitt fall eftersom jag lämnar texter både till City och ST på söndagarna, the official day of bakfylla. Minns en gång jag hade krönikan kvar att skriva och planen var egentligen det högtravande ämnet om kulturens nyanser. Varför är dostojevskij fint med Metal Gear Solid fult liksom? Men ett sånt ämne är svårt att ro i land även om man har formtoppade hjärnceller så det blev en rätt tramsig krönika om någonting helt annat.

Idag skriver jag dock inga tramsiga krönikor utan bara tramsiga blogginlägg, men det borde ni väl ha insett vid det här laget?

Samtidigt som jag försöker uthärda den sista timmen innan pizzerians öppnande råkade jag gå förbi vardagsrummet och fick en flashback. Fruktskålen hade en banan mindre än igår och helt plötsligt mindes jag lite mer av kvällen.

Jag kom hem runt halv fyra och var logiskt nog fyllehungrig. Och jag vet inte om det var hurtbullen i mig som spökade, men fyllekosten blev...en banan. Frågan är emellertid om det var reptilhjärnan som tagit över men i mitt fall åkt tillbaka till apstadiet i evolutionen eller om det var den nyttiga, träningsnarkomaniserade, hjärnhalvan som var intakt.


Men som sagt. Idag bestämmer jag med alla sinnen och då blir det verkligen ingen banan. Ge mig en pizza och ge mig den nu!

Läser inlägget jag skrev just och inser, som den svensklärare och språkvetare jag är, att det är riktigt dåligt svenskmässigt. Vilket förklaras bakylledyslexi, eller söndagsdyslexi som det heter med ett finare ord. Så ha förståelse.

Och ja, nu borde det bara kunna bli bättre, både språkligt och innehållsmässigt antar jag?

Man kan tycka ett en nystartad blogg borde vara resultatet av en kreativ höjdpunkt, att man känner tankarna flöda så vilt och kvalitativt att man inte kan hålla det inom sig.

Eller så kan man vara bakfull som ett troll och ha huvudvärk av modell "jag vill adoptera bort mitt huvud". Den här bloggen skapas under det senare. Jag vet inte om det på något sätt satt ribban för inläggen, men det kan knappast bli sämre. Och det kan knappast bli sämre än vissa andra bloggar online. Ingen nämnd, ingen glömd, men om jag hintar mot "tränings och hundblogg" anar i alla fall mina liksinnade vänner vad jag syftar på.

Annars då? Tja, just nu räknar jag minuterna tills favoritpizzerian öppnar så jag kan springar (haha, läs zombiegå) ner och bakisäta som en strävan efter att bli människa igen.