Uddamålsförluster från helvetet
Okej, det svider jävligt mycket med storförluster också. Men frågan är om inte uddamålsjävlarna är värst. I alla fall i matcher där man har allt spelövertag samtidigt som bolluslingen inte vill trilla in.
Mötte Stjärtsjö idag. Eller ja, de heter ju egentligen Hertsjö, men det är same same. De har i princip två bra spelare, en målis och en målskytt. Målskytten hinner göra 0-2 innan vi kommer på hur vi ska stoppa henne. Samtidigt plockar målvakten alla bollar som om de vore äpplen. Till råga på allt blir jag utvisad för hårt spel utan att knappt ha rört en motståndare. Jag kan ju inte rå för att de är huvudet kortare och fem år yngre, men vunna närkamper för min del blir lätt frislag mot mig. Hur som helst. Vi spelar upp oss och kvitterar till 2-2. Har massivt tryck, men i slutet av matchen får de två riktiga skitmål. Vi släpper målskytten och det råkar bli 2-4. Med två minuter kvar tar vi ut målvakten för att satsa allt framåt. Med 18 sekunder kvar gör jag 3-4, men närmare än så kom vi aldrig. Surt som satan.
Som om inte förlusten vore nog tyckte även knähelvetet att 3*20 minuters innebandy var lite för slitsamt. Så nu gör det riktigt ont på precis samma sätt igen. Men istället för att sura och hoppas att det går över tog jag bilen ner till gymmet och bokade tid med sjukgymnast. Det lär säkert bli bättre tills dess, men samtidigt fungerar det naturligtvis inte att ha apont i ett knä så fort man spelat innebandy. Så jag får se vad han säger. Det som är märkligt är emellertid att body combat (med hopp och maxning, det enda jag struntar i är de maniska sluthoppen på Maiden-låten och ev. side kicks med hopp på höger ben) fungerar utmärkt. Körde igår och körde ordentligt, möjligtivs lite öm efter men inte speciellt farligt. Det är tusen gånger värre just nu, vilket antagligen beror på att det är betydligt fler snabba vändningar, hastiga rörelser och kroppskontakt i innebandy. Men det ska ju å andra sidan ett knä tåla. Tycker man.
Mötte Stjärtsjö idag. Eller ja, de heter ju egentligen Hertsjö, men det är same same. De har i princip två bra spelare, en målis och en målskytt. Målskytten hinner göra 0-2 innan vi kommer på hur vi ska stoppa henne. Samtidigt plockar målvakten alla bollar som om de vore äpplen. Till råga på allt blir jag utvisad för hårt spel utan att knappt ha rört en motståndare. Jag kan ju inte rå för att de är huvudet kortare och fem år yngre, men vunna närkamper för min del blir lätt frislag mot mig. Hur som helst. Vi spelar upp oss och kvitterar till 2-2. Har massivt tryck, men i slutet av matchen får de två riktiga skitmål. Vi släpper målskytten och det råkar bli 2-4. Med två minuter kvar tar vi ut målvakten för att satsa allt framåt. Med 18 sekunder kvar gör jag 3-4, men närmare än så kom vi aldrig. Surt som satan.
Som om inte förlusten vore nog tyckte även knähelvetet att 3*20 minuters innebandy var lite för slitsamt. Så nu gör det riktigt ont på precis samma sätt igen. Men istället för att sura och hoppas att det går över tog jag bilen ner till gymmet och bokade tid med sjukgymnast. Det lär säkert bli bättre tills dess, men samtidigt fungerar det naturligtvis inte att ha apont i ett knä så fort man spelat innebandy. Så jag får se vad han säger. Det som är märkligt är emellertid att body combat (med hopp och maxning, det enda jag struntar i är de maniska sluthoppen på Maiden-låten och ev. side kicks med hopp på höger ben) fungerar utmärkt. Körde igår och körde ordentligt, möjligtivs lite öm efter men inte speciellt farligt. Det är tusen gånger värre just nu, vilket antagligen beror på att det är betydligt fler snabba vändningar, hastiga rörelser och kroppskontakt i innebandy. Men det ska ju å andra sidan ett knä tåla. Tycker man.
Kommentarer
Trackback
