Så Hård, så mjuk

Kommer på mig själv med att jag inte gjort någonting annat än gnällt sedan i lördags. Först gnällt över att jag klev snett, sen gnällt över huvudvärk, sen gnällt på ömmande muskler efter innebandyn och nu tänkte jag gnälla lite mer. Innebandyträning igår och förutom mycket trötta ben (dock inte på combaten, men det beror nog på att det inte är samma typ av rörelser som på innebandyn och eftersom det var innebandy som tröttat ut mig var det inte så konstigt att det var den typen av muskler som var trötta. Eller nått. Hur som helst blev det knappast bättre av att jag fick en innebandyklubba rakt på låret. Nej, inte en innebandyboll. En klubba, stenhårt. Och ja, hårdare människor än jag har gråtit för mindre. Så idag är jag om möjligt ännu ömmare och ännu stelare. Vilket i kombination med språkhistorian får mig att lätt förväxlas med en 85 årig gammal tant.

Kanske lika bra att gnälla lite mer när man ändå är i farten, var till tandläkaren tidigare idag för att fixa lite försäkringssaker i samband med min avbitna tand. För er som inte hängt med, dagarna mellan Sweden Rock och Hultan bet jag av en framtand när jag åt en nektarin (85 årig gammal tant var ordet) och fick kasta mig till tandläkaren. Eftersom det berodde på en gammal skada har jag papper från försäkringsbolaget på att de betalar allt tills jag fyller 25. Så då tyckte tandläkaren att det vore bäst att utnyttja försäkringen till fullo och vill således sätta in en porslinskrona istället. Och det blir väl bra, när det nu blir. Men, jag är lite rädd. Egentligen har jag ingen tandläkarfobi, men när jag fixade samma tandfan tidigare tog jag inte bedövning. Visste att ingreppet skulle gå fort och eftersom jag hade tusen saker inplanerade samt fick ta en tid inklämd mellan några andra patienter (tror det var just när de väntade på att deras bedövning skulle verka) ville jag inte vara jobbig. Och visst, det tog inte lång tid, men satan i helvete vad ont det gjorde. Hon måste ha slipat rakt på nervtråden för att fästa plastbiten och återigen, hårdare människor än jag har gråtit för mindre. Men jag överlevde den pärsen, men tänker knappast köra bedövningslöst igen. Så nästa gång blir det "in i dimman" eller "bedöva mig med allt jag har så jag inte har någon känsel resten av dagen".

Fast tänk om jag inte hinner säga det. Tänk om tandläkaren kommer ihåg "Just ja, sist hade hon ju ingen bedövning och det här verkar ju vara en hård tjej. Sofia Hård. Höhö" och innan jag hunnit pipa "Jag hatar ordvitsar om mitt namn" och "In i dimman" har jag munnen full av tandläkarprylar och får bara fram ett "bedöönkbakrebrebklanrbare" som missuppfattas som ett hårdrocksbröl istället för en stilla vädjan om smärtlindring. Men ja, det går nog bra. Får vi hoppas i alla fall.