Den sjuka gymnasten
Ja. Jag vet. Jag hatar egentligen allt som har med ordvitsar att göra. Resultatet av ett adjektiv som efternamn och alla tillhörande skämt (Höhö Sofia, heter din pappa Sten eller..STEN HÅRD!!! Höhöhö).
Men. Jag kan inte låta bli.
Hade som bekant tid hos sjukgymnasten idag för att se vad som står på med knät. Men tiden blev inställd. Sjukgymnasten var nämligen sjuk. Och /gymnast. Eller nä, det vet jag ju inte alls (jag vet inte ens om han var sjuk, de sa bara att han inte kunde komma till jobbet idag och det räckte för att trigga igång de dåliga vitsarna).
Så nu sitter jag här och fortsätter att sura. Får se när jag kan få en tid istället, gärna så fort som möjligt eftersom jag redan missat 3 av 5 seriematcher so far. Vilket känns ännu mer surt när de två jag spelat tydligt visat att bra kondition och starka muskler är rätt nyttiga på innebandyplanen. Har dessutom aldrig spelat med så här mycket bra folk tidigare och således har det aldrig förr varit lika roligt som nu. Uddamålsförlusterna till trots. Att jag sedan lärt mig att skjuta i mål istället för utanför/stolpe/ribba/backens lår är naturligtvis också en fördel. Därför känns det extra surt att vara borta.
Får trösta mig med tv-spel och språkstudier idag. Borde egentligen vara mer av det senare, men känner jag mig (och systern som kommer hit för att höstlova) blir det mer av det förstnämnda.
Men. Jag kan inte låta bli.
Hade som bekant tid hos sjukgymnasten idag för att se vad som står på med knät. Men tiden blev inställd. Sjukgymnasten var nämligen sjuk. Och /gymnast. Eller nä, det vet jag ju inte alls (jag vet inte ens om han var sjuk, de sa bara att han inte kunde komma till jobbet idag och det räckte för att trigga igång de dåliga vitsarna).
Så nu sitter jag här och fortsätter att sura. Får se när jag kan få en tid istället, gärna så fort som möjligt eftersom jag redan missat 3 av 5 seriematcher so far. Vilket känns ännu mer surt när de två jag spelat tydligt visat att bra kondition och starka muskler är rätt nyttiga på innebandyplanen. Har dessutom aldrig spelat med så här mycket bra folk tidigare och således har det aldrig förr varit lika roligt som nu. Uddamålsförlusterna till trots. Att jag sedan lärt mig att skjuta i mål istället för utanför/stolpe/ribba/backens lår är naturligtvis också en fördel. Därför känns det extra surt att vara borta.
Får trösta mig med tv-spel och språkstudier idag. Borde egentligen vara mer av det senare, men känner jag mig (och systern som kommer hit för att höstlova) blir det mer av det förstnämnda.
Kommentarer
Trackback
