Så Hård, så mjuk

Kaffe har slagit till. Just nu känns det som om jag aldrig mer ska behöva sova. Skitbra. Verkligen. Så jävla bra. Och jag har snart jobbat färdigt. Jag har en krönika kvar att skriva, lite bilder att hitta och saker att maila. Sedan är jag färdig. Tjipp så bra. Men kommer jag kunna sova? Nä. Istället får jag se House om och om igen där samma sak händer i varje avsnitt. Och vakna som en zombie imorgon när det är dags för metodseminarium.

Dessutom är jag helt vansinnigt hungrig. Utan förklaring. Har ätit middag. Har ätit mackor. Har ätit upp typ precis allt i hela kylen. Plus en proteinshake. Plus marshmallowfluff. Och en apelsin. Nu finns inte mer att äta. Förutom det som är i frysen, men där går min gräns. Visst, jag skulle kunna gå upp till Statoil Bergsgatan som jag tror fortfarande har öppet, men jag är inte sugen på godis. Jag vill ha mat. Stora köttbitar, kanske en kebabrulle eller åtminstone en stor subway-macka. Men allt är stängt och jag orkar dessutom inte gå utanför dörren. Istället googlar jag på Cupcakes eftersom jag blivit inbjuden till Fridischskaniskaiskaniasdiskan på tebjudning med just cupcakes. Vilket jag redan nu längtar hysteriskt efter. Nästa gång min lillasyster är här ska jag tvingen henne att baka cupcakes åt mig. Som jag kan ha i frysen och ta fram när jag blir kaffetjackad och hysterihungrig. Seriöst, jag är hungrig som ett afrikabarn. Ett afrikabarn som aldrig mer kommer behöva sova. Fint.