Jag sitter här som en knäckt människa. En spillra av mitt forna jag. Tårarna är inte långt borta och livet känns hårt.

Tung gårdag? Nja. Tung start på söndagmorgonen snarare. När jag och kollega Marcus (Alexandersson, Stockholm City) inte kunde komma överrens om vem som skulle skriva recensionen av NHL09 tog vi det genomtänkta journalistiska beslutet att spela om det. En match i NHL09 där vinnaren får skriva recension. Klokt? Mja, roligt i alla fall. Eller ja. Hade kunnat bli.

Första perioden är jämn. Slutar 0-0. Ungefär lika många skott, Marcus har fördel i tekningsstatistiken medan jag knäcker i tacklingarna. Det är hårt och elakt. Prestige ligger i luften.

När andra perioden börjar tar jag kommando. 1-0 till mig och mina Detroid genom en, nåja, halvtursam instudsande puck. 2-0 målet som följer strax efter är mer snyggt. Pass in i slottet och direktskott. Otagbart. Jag känner segervittring, men drabbas av hybris. Reduceringen kommer strax därefter. Klumpen i magen växer och trots att jag går till periodpaus som ledare känns det inte helt tryggt. Bestämmer mig för att spela på resultatet i tredje perioden. Vilket går, sådär. Marcus kvitterar tidigt och tar sedan ledningen med 2-3.

Ridå.

Jag börjar tänka negativa tankar, men när det är tio sekunder kvar och tekning i Marcus zon plockar jag målvakten, vinner tekningen och kvitterar till 3-3. Jublet når inga gränser. När vi går till förlängningen känner jag mig redan som en vinnare. Kvitteringen börjar kännas som en klassisk sådan, en kvittering man kommer prata om i många år. Det känns bra. Mycket bra. Innan Marcusapan sätter 3-4 enkelt och vinner matchen. Avgrundsvrålet väcker min sovande sambo. Handkontrollen dunkas i fotöljpallen. Sedan följer tomhet. Tomhet och gråt. Kukspel. Kul, men kuk. Fanfanfan.