Livelyftet
Jag älskar att gå på konserter. Så är det bara. Trots alla jobbiga faktorer som lera, kyla och allmäna idioter är det därför jag åker land och rike runt på så många festivaler. Jakten på spelningarna utöver det vanliga är moroten och får man bara en sådan per festival är hela turen berättigad. Men det finns andra fina sideffekter med festivaler. Bland annat hur band man egentligen inte lyssnar på eller gillar gör så stort intryck att man börjar lyssna på dem även hemma och fortsätter förundras.
Som med Aerosmith efter Sweden Rock Festival 2007
Som med Turbonegro efter Hultsfred 2007
Som med In Flames efter Metal Town 2008
I år har jag fått en liten crush på Udo. Eller ja, själva Udo är inte så jävla het. Men hitsen sitter som en smäck. Det visade han under hitmaratonet på Rockweekend och därför sitter jag här och lyssnar på Man and Machine på Spotify just nu. Tysk köttbullemetal - sånt gillas.
Sedan finns det ju, tyvärr, även det motsatta fallet. När band man gillar på skiva och ser fram emot att se, går och ställer in skorna, väljer fel låtar eller bara är allmänt dåliga. Det är inte lika kul. Men det kan vi ta en annan gång.
Som med Aerosmith efter Sweden Rock Festival 2007
Som med Turbonegro efter Hultsfred 2007
Som med In Flames efter Metal Town 2008
I år har jag fått en liten crush på Udo. Eller ja, själva Udo är inte så jävla het. Men hitsen sitter som en smäck. Det visade han under hitmaratonet på Rockweekend och därför sitter jag här och lyssnar på Man and Machine på Spotify just nu. Tysk köttbullemetal - sånt gillas.
Sedan finns det ju, tyvärr, även det motsatta fallet. När band man gillar på skiva och ser fram emot att se, går och ställer in skorna, väljer fel låtar eller bara är allmänt dåliga. Det är inte lika kul. Men det kan vi ta en annan gång.
Kommentarer
Trackback
