Glad tvåa
Vi var fyra som bowlade idag. Och visst var det spännande. Jag inledde start med en spare, drabbades av högmod, men lyckades till slut rädda dagen genom att klättra till en andra plats. Bowlingposerna och farten hade jag, problemet var bara att mina klot lite för ofta drogs långt åt vänster. Inte alls bra, men några strikes blev starten på upphämtningen. Men jag hade trots allt tränat två timmar innan och var lite trött.
Närmaste konkurrensen kom från lillasyster. En ulv i fårakläder när det gäller sociala sporter som bowling och biljard. Trots att hon aldrig tidigare spelat fick hon tidigt snurr på spelet. Dansbakgrunden resulterade i en egen stil där hon likt en ballerina spretade upp hela benet i luften när klotet kastades iväg. Dock såg det även ut som om vid alla kast skulle vara nära att själv åka med klotet på banan. Lyckligtvis blev det inga sådana incidenter. Den fårlika ulven var i vanlig ordning även ganska elak och tog minsta lilla chans att håna sin storasyster vid överläge. Men övermodet straffade sig och hon tappade allt mot slutet för att segla in som trea.
Mamma Renard kämpade i sin tur på bra. Började trevande, men blev bättre för varje omgång. Att hon fick avsluta hela kalaset med en strike var på så sätt inte mer än rätt, även om sistaplatsen var ofrånkomlig.
Vinnare? Mormor såklart. Med erfarenhet och bowlingkvällar med pensionärsföreningen i bagaget sopade hon mattan med resten. Gammal är äldst och allt sånt där, och för att rädda äran försökte vi hitta bortförklaringar på temat att vi faktiskt lät henne vinna eftersom bowlingsessionen var en födelsedagspresent från mig och vicky. Men alla visste egentligen sanningen..
Segrar och förluster firades med gott Oleary´s-käk och i vanlig ordning blev det således matkoma och soffhäng för undertecknad. Men oj så gott och trevligt det var. Dessutom smiddes planer av mig och mormor för ett gemensamt 100 års-firande nästa år. 25 år på mig och 75 på mormor. Syster svål surade dock till och ville proppsa på ett 120 års-kalas, men jag vet inte. Det är inte alls lika kul.
Närmaste konkurrensen kom från lillasyster. En ulv i fårakläder när det gäller sociala sporter som bowling och biljard. Trots att hon aldrig tidigare spelat fick hon tidigt snurr på spelet. Dansbakgrunden resulterade i en egen stil där hon likt en ballerina spretade upp hela benet i luften när klotet kastades iväg. Dock såg det även ut som om vid alla kast skulle vara nära att själv åka med klotet på banan. Lyckligtvis blev det inga sådana incidenter. Den fårlika ulven var i vanlig ordning även ganska elak och tog minsta lilla chans att håna sin storasyster vid överläge. Men övermodet straffade sig och hon tappade allt mot slutet för att segla in som trea.
Mamma Renard kämpade i sin tur på bra. Började trevande, men blev bättre för varje omgång. Att hon fick avsluta hela kalaset med en strike var på så sätt inte mer än rätt, även om sistaplatsen var ofrånkomlig.
Vinnare? Mormor såklart. Med erfarenhet och bowlingkvällar med pensionärsföreningen i bagaget sopade hon mattan med resten. Gammal är äldst och allt sånt där, och för att rädda äran försökte vi hitta bortförklaringar på temat att vi faktiskt lät henne vinna eftersom bowlingsessionen var en födelsedagspresent från mig och vicky. Men alla visste egentligen sanningen..
Segrar och förluster firades med gott Oleary´s-käk och i vanlig ordning blev det således matkoma och soffhäng för undertecknad. Men oj så gott och trevligt det var. Dessutom smiddes planer av mig och mormor för ett gemensamt 100 års-firande nästa år. 25 år på mig och 75 på mormor. Syster svål surade dock till och ville proppsa på ett 120 års-kalas, men jag vet inte. Det är inte alls lika kul.
Kommentarer
Trackback
